Ödet…

Jag tror nog på ödet. Men jag har oftast svårt att förstå fraser som att allting har en mening tex. När man sitter i skiten(vilket jag jämt gör; jag borde ha en personlig assistent tror jag…)är det väldigt svårt att ta till sig och försöka begripa vad det har för mening, vad ödet vill med vad som händer.

Jag har en liten ljuspunkt just nu…en fladdrande låga som jag bara måste se till att den hålls brinnande. När jag var 20 år…för sjutton långa år sedan åkte jag till Norrland och hälsade på en vän. Vi var ute och festade en natt och jag följde med någon hem. Helt galet måste jag säga på så främmade marker!! En natt ihop och sen åkte jag 70 mil hem. Vi bytte adresser antar jag för vi brevväxlade i ett par år efter det. Jag minns hur jag längtade efter hans brev; dom var utförliga, långa och ja, bra. Dom verkar inte finnas kvar för jag rensade bland alla brev för några år sen och har inget minne av att dom fanns då. Konstigt då jag sparat varenda brev från jag var väldigt liten… Hur eller hur tappade vi kontakten.

Men jag har genom åren tänkt på honom. Har sökt lite på nätet då och då när jag kommer och tänka på honom men aldrig någonsin hittat minsta spår. Jag har faktiskt trott att han var död. Ingen kan vara så osynlig och inte finnas i minsta sökbara register jag har tillgång till.
Så häromkvällen slog tanken mig igen och jag sökte på honom på Facebook och dra på trissor…han fanns där nu! Jag slängde iväg ett mail med engång och frågade om han var han så att säga och fick svar samma kväll!
Vi chattade hela natten och anledningen till att jag aldrig hittat honom var för att han bott utomlands långa perioder och det är väl kanske då jag sökt.

Han minns mig ungefär lika mycket som jag minns honom. Han har ju inte sökt efter mig eller så och har förmodligen inte skänkt mig en tanke på alla dessa år men han verkade uppriktiigt sagt glad över att jag hittade honom. Vi har skrivits flera kvällar i timmar och ibland verkar han vilja komma hit, att inte tappa kontakten, kanske något mer och ibland är han lite kort och oerhört luddig. Jag vet inte hur jag ska förhålla mig?!
Hur jag ska tolka honom. Tänk om jag hade råd…då hade jag nog åkt upp dit…trots att en enkel tågbiljett kostar mer än tusen kronor. Helt sjukt dyrt..

Jag vill inte tappa bort honom för jag blev så fruktansvärt glad när jag hittade honom, när jag såg att han fortfarande lever(han var rätt nere på droger vill jag minnas)och vi fick connection så direkt. Tycker han är attraktiv fortfarande😛 och han är singel efter lite jobbiga förhållanden men har slickat sina sår och känner sig redo, som jag typ! Han har inga barn, är inte låst egentligen vid att bo kvar där uppe OM nåt skulle hända i framtiden!
Det känns helt enkelt som ödet ansåg oss redo att korsa vägen. Men med min vanliga otur lär det inte bli något av det hela men jag ska fan försöka. För det måste ju betyda något att någon finns i tankarna i så många år och jag aldrig glömt honom?

Vi får väl se. Men varenda gång jag ser han logga in studsar hjärtat och så blir jag besviken när han inte skriver något, eller svarar på sånt jag skrivit tidigare. Jag tar ju åt mig för minsta lilla ”motgång”.  Men men, jag ska hålla tungan rätt i mun och hålla tummarna….

Lämna en kommentar

Filed under Allmänt, Personligt

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s